Hanna Norlin

...så var det igång igen! Underbara spexet på väg mot nya humorrekord. Snart är truppen färdig, snart är det avslöjningshelg och snart får ni alla veta vilken avliden kändis som kommer stå på scen i vår. Tills dess skrattar jag nöjt och filar på min post som manuschef. Hurra!

I två veckor varade kriget som lämnade Gaza i ruiner.  Skolor, sjukhus och FN-byggnader har inte visats någon hänsyn, 1434 palestinier dödades och ca 5000 sårades. Området är belägrat och har blivit världens största utomhusfängelse, allt som krävs för att återuppbygga en stad är nära nog omöjligt att få tag på. 

Det är kärlek i skogen. Det är glädje och det är vänner. Tre av de finaste var på plats. Jag klättrade (bokstavligen) några nivåer och jobbade på VIP-läktaren, med barförsäljning till VIP-gästerna (artister och några till) som tillägnades egen läktare framför Vintergatan. Mycket musik blev det, inspiration och nya bekanta. Min färgglada kollega Jon var en hejare på tuschtatueringar, och temporärt bar jag Leonardo på min arm som synes nedan. Jag gillar arvika, upplevelsen är aldrig densamma men ändå alltid lika givande, och jag älskar att jobba bland engagerade människor som ger lite av sitt liv för att skapa en fantastisk festival. 

Jag har nyligen läst ut Marilyn Mansons självbiografi med underrubriken den långa vägen ut ur helvetet, skriven i samarbete med Neil Strauss (The Game). Det är fascinerande hur någonting kan vara så intelligent och välskrivet trots att det innefattar så mycket konstigt, våldsamt och, ja jag kan inte komma på  något mer träffande än ordet snuskigt. Hade jag tittat på en dokumentär instället för att läsa hade jag blivit äcklad, nu är jag bara fascinerad. Han är smart, Brian Warner, 40-åringen bakom artistnamnet Marilyn Manson. Han betraktar och analyserar sitt eget och omgivningens beteende på ett filosofiskt, intelligent och ibland iskallt sätt som får en att känna både samförstånd och avstånd (samt stundvis bli riktigt imponerad).                                       Boken beskriver en speciell och utsatt uppväxt med nedtystade familjehemligheter, skenhelig kristen fundamentalism och upptäckten av hårdrocken som blev en början till en sällsam historia. Marilyn Manson and the spooky kids hette ursprungligen bandet, som gjort mer kontroversiellt under sina scenshower än de flesta, men mindre än det ryktas (och vittnas) om. Alla testar gränser, men här presenteras en värld där de flyttas långt utanför grovt sex, våld, knark och förnedring. Människor utnyttjas och studeras efter egen fri vilja, och på något sätt förstår jag att förstörda människor kan vara intressanta människor. Jag känner respekt men inte minsta gnutta avund inför artisten Marilyn Manson, som lika gärna kunnat bli filosof, psykolog, regent, eller i en annan värld, präst.

...trots att bara ordet klingar av något riktigt muntert och trevligt. Levande musik gör folk glada, var ska nu entusiasterna försvinna med sina instrument? Londons busking spots är ett bra initiativ som borde införas i varje hörn, helst i glada färger och lite upphöjda så att en liten scen erbjuds de hjältemodiga musikerna.

Eller världsarvslistan som den också kallas. Sedan jag blev en vagabond ett par år tillbaka har jag skapat mig ett litet livsmål. Eller jag kanske ska säga delmål. Det är i alla fall något jag vill göra i livet. Jag har mer och mer spanat in de platser som hamnat på UNESCOs världsarvslista, och skapat en vision om att försöka se dem alla. De anses vara ett arv till framtida generationer, väl värt att bevara. Därmed måste de också vara väl värda att se, och om man ser dem kan man nog anses vara en bildad och världsvan person. Ett livsmål bara det.

Det var after school på borggården och jag hade ett grymt sug på att lira lite reggea. Det blev med inslag av svensk hip hop och lite rock, men det blev bra. Som lyssnare fanns utöver vanligt folk cirka tjugo franska studenter som tyckte att jag var en "awesome DJ" och som hellre ville lyssna på mig än flytta sig in i puben senare. Misstänker att de mest var jäkligt glada och gillade alltihop, däribland mig som DJ. Men kul var det, riktigt kul!

En kväll i slutet på april satt jag och Tobbe framför datorn hemma hos honom. Jag hade haft det stressigt ett tag och kände mig som om all min kraft var liksom uttunnad, som för lite smör på för mycket bröd för att citera den kloke hobbiten Bilbo Baggins. Lusten att åka iväg var stark, och när vi hittade en billig flygstol och jag lyckats byta bort mina arbetstider per sms fanns det inte något viktigt nog kvar att hindra oss. Plötsligt hade vi inte bara köpt flygbiljett till Kreta utan också bokat hyrbil och skaffat fram campingprylar från mina föräldrar.

Torsdagen den 23 april lämnade vi Landvetter tidigt på morgonen. Mitt i det blå medelhavet landade vi på Kreta och i den största staden Irakleo (eller Heraklion). Först vid sju på kvällen skulle vi få tillgång till vår Kia Picanto, och valde att upptäcka den stad där vi befann oss under dagen. Den var föga imponerande. Fula byggnader, mycket trafik och inte ens fint väder. Glada att komma iväg följde vi på kvällen National Road västerut längs Kretas nordkust. Vårt nästa stopp blev Rethymnon, där vi skulle hitta någonstans att sova. Vi hade med oss tält och tanken var att söka upp den campingplats som fanns utmärkt på kartan. Vi fann den som väntat, men inte en människa att betala till eller ens fråga. Därför slängde vi istället upp våra ryggsäckar på ryggen och vandrade iväg längs stranden, förbi campingen och förbi en hotellbyggnad. Där hittade vi en liten dunge som, om det inte varit för en hel del skräp, varit mycket harmonisk. Vi nöjde oss dock med denna, slog upp det lilla tältet och somnade så småningom. Sömnen var dock nervös, och vi var lite rädda för att bli upptäckta av någon som skulle slå oss i skallen med bristen på allemansrätt.

Nästa morgon plockade vi snabbt ihop oss och körde iväg in till Rethymnon, en charmig liten stad som bara till viss del exploaterats av charterbolag och turister. Vi började med ett morgondopp på stranden vid strandpromenaden (följt av många märkliga blickar, vattnet var lika kallt som under en vanlig svensk sommar). Därefter strosade vi runt i fina små gränder och köpte ost, bröd och frukt till vår lilla frukost som intogs vid en vitkalkad kyrka. Vid lunchtid åkte vi vidare till Chania, där vi bara stannade i två timmar för en promenad längs hamnen och ett besök på en marknad och i saluhallen. Chania var fint, men inte överdrivet intressant och vi ville vidare till mer spännande vidder. Det var när vi lämnat Chania som vi valde fel väg. VI skulle ut till halvön Gramvoussa och Balos-bukten längst ut på Kretas nordvästra hörn, men vid ett vägval hamnade vi på en mindre väg än vi hade tänkt oss. Asfaltsvägen blev till grusväg som blev till traktorstig, varpå vi svängde runt en krök och fann vägen blockerad av en långhårig get. Den tittade nyfiket på idioterna i bilen, förstod att vi ville förbi och flyttade sig makligt till dikesrenen. Långsamt passerade vi ytterligare två lika förvånade getter, och funderade på om vi alls skulle komma ut till någon större väg. Efter ett par smala hårnålskurvor kunde vi dock ana en större asfaltsbelagd väg, som vi till slut kunde dunsa ner på längs en brant backe. Detta lilla äventyr fick oss att känna hur blodet rusade och äventyrslustan skrek, det var NU det roliga började.

Det visade sig att vi inte alls var så fel, och snart var vi på väg ut längs Gramvoussa. Vägen här var mycket stenig och klättrade längs bergsbranten, men vår lilla bil var stark och pålitlig. Med en bit kvar till Balos parkerade vi och packade om våra ryggsäckar. Sedan vandrade vi de återstående minutrarna till Balos färskiftande lagun och sandstränder. När vi kikade ner över ett krön såg vi den turkosblåa och vita formationen nedanför oss, utbredd mellan fastlandet och (tack vare sanden och klipporna) en halvö i form av en stor platå. Vi vandrade neråt och ut över sanden. Vi var fast beslutna att ta oss ut på platåön. Genom att hoppa på klippor tog vi oss ut till de mossbevuxna sanddynerna, som var praktiska små vindskydd. Detta ville vi utnyttja och lagade ihop en fantastiskt god soppa på drickyoughurt (vi trodde det var mjölk), kolsyrat vatten (vi trodde det var stilla) och pulversoppa. När vi var mätta och nöjda packade vi ihop trangiaköket och diskade rent för att vandra vidare ut på ön. Vi ville upp på den höga platån för att sätta upp tältet på västsidan där vi skulle kunna följa solnedgången. Att ta sig upp var inte så komplicerat som vi trodde, att hitta tältplats var däremot värre. Tillslut nöjde vi oss med en liten plätt prickig av stenar, som vi rensade så gott vi kunde. Det blev hyfsat, och till solnedgångens toner satte vi oss och åt vindruvor och drack kretenesisk ouzo.

När solen tagit sig över berget och träffade oss morgonen därpå hade vi redan vaknat. Vi packade ihop våra grejer och klättrade ner till sand-lagunen där vi ätit middag föregående kväll. Långt ut på sanden satte vi oss för frukostbespisning, innan vi ägnade oss åt högklassig frisbee-kastning på den barfotavänliga sanden. Så småningom vandrade vi tillbaka de många trapporna mot bilen, och lämnade Gramvoussa för söderns oexploaterade byar. När vi var på väg ner längs den steniga sträckan fick vi vänta in en fårförflyttning av sällan skådad kaliber. Precis efter detta upptäckte vi det missöde vi antagligen förtjänat. Punktering på bakdäcket innebar däckbyte, och sedan jakt på någon som kunde laga skadan åt oss. Vi hittade en mekaniker till slut, och fick däcket fixat. Efter detta körde vi glada i hågen mot sydkusten och nya vackra platser. Den första vi nådde var Sougía. En liten pärla med en lång strand, som länge utnyttjats som camping (och hemstad) åt hippies. Denna tradition helgade användningen av stranden som fritt campingområde, och vi utnyttjade givetvis detta till vår fördel. På kvällen satt vi på en uteservering med kall öl, och författade vykort till dem vi fann värda prestationen. Nästa morgon vandrade vi till Lissos, en kvarlämning med många ruiner och gamla byggnader på en dryg timmes promenadavstånd. Utöver en fascinerande vyn fanns också en fin stenstrand, små öppna ängar, en helgedom och ett gammalt mosaikgolv värt att beundra. Vi lagade lunch, hoppade från klippor och solade i Lissos, sedan vandrade vi över berget och genom ravinen tillbaka till Sougía.

När vi lämnade Sougía körde vi först högt upp i bergen, som vanligt slingrade sig vägen ömsom uppåt ömsom neråt.Vi stannade i bergsbyn Theriso där vi åt tzatsiki med bröd och tittade på olivpressen som en gång dödat en turkisk general, innan vi körde tillbaka ner mot sydkusten.  Efter ett tag parkerade vi i en by en bit upp från havet. Det hade redan blivit mörkt och vi letade efter någonstans att bo. VI hade övervägt alternativ uppe i bergen, men där var väldigt mycket kallare och ogästvänligare än längre ner mot havet. Till slut bestämde vi oss för att påbörja vår vandringstur vi planerat för dagen efter, tog varsin ficklampa och våra ryggsäckar och började nedstigningen. En stund senare nådde vi Finix, en liten by bestående av enbart ett par byggnader, dock ganska stora och stilrent vitkaklade. Vi passerade Finix via den lilla hamnen i mörkret. På andra sidan klättrade vi uppåt igen, men började bli ordentligt trötta. Under ett träd hittade vi en hyfsad plats för vårt tält, och valde att slå till. På den ojämna marken somnade vi så småningom, och vaknade av ett fanatiskt bräkande som fyllde hela dalen. Det var getternas timme, och varenda tupp blev bryskt överröstad av en kombination av bröl och klingande skällor. Vi plockade ihop våra saker medan solen långsamt närmade sig. Efter att ha klättrat över ett bergskrön såg vi ner över Loutro, en liten by utan väganslutning, men med lätåtkomlig båttrafik och trevliga vandringsanslutningar. I Loutro handlade vi frukost och satte oss vid den lilla hamnen i morgonsolen. Trots denna trevliga atmosför reste vi oss snart igen, och vandrade en omväg högre upp längs en getstig på berget tillbaka till vägen från Finix upp till vår Kia. Nu körde vi förbi Frangokastello, en gammal turkisk borg där vi tog glasspaus, till orten Plakías. Plakías var lite större och låg mycket vackrare, med bergstoppar och byar ovanför och den långa sandstranden med havet nedanför.

I Plakías valde vi för första natten att bo på hostel. Där fanns ett väldigt uppskattat Youth-hostel som drevs av en britt vid namn Chris. Hans hostel verkade vara hans liv, och många gäster var stammisar sedan åratal tillbaka. I Plakías åt vi på restaruang, funderade på resan och livet och sov länge i sköna sängar. Morgonen därpå vaknade vi lite senare än vanligt. Vi åt frukost på altanen och njöt av den atmosfären som hostellet och dess gäster utstrålande. Tillslut var vi dock tvugna att bege oss. Idag var en stor dag, som visade sig bli en riktig utmaning.

Vi skulle bestiga Kretas högsta berg, Mt Psiloritis, 2456 möh. Från havsnivån var det många höjdmeter att klättra, och de första kanske 2000 fick vi hjälp av vår lilla bil. Genom bergen kom vi högre och högre, och stannade till slut på en basstation en bit upp på Psiloritis. Den egentliga säsongen för att bestiga berget började inte förrän i maj, så stationen var stängd och området dött. Vi vågade dock trotsa detta och påbörjade vår vandring uppåt, iklädda linne och med lite nötter som nödproviant. Snart började snön, men solen var ännu värmande. Vi följde markeringar från en vandringsled, de var dock svåra att finna ibland då de var snötäckta eller kullvälta. Efter inte alltför många strapatser började vi ana det vi trodde var målet. Vinden ökade och vi klädde på oss jackor och handskar. Efter en lagom påfrestande klättring nådde vi vad vi trodde var toppen. Här uppe blåste det stark vind, och den lilla stenring som någon byggt hjälpte föga. Vi kunde dock inte upptäcka det lilla stenkapell som skulle stå på toppen. Den lilla oro vi börjat ana för någon minut sedan slog in på allvar. Detta var inte toppen, detta var den tredje högsta toppen, och framför oss kunde vi nu sen den nästa högsta och därefter den högsta toppen, och mellan dessa gick den vandringsled vi försökt hålla oss till. För att inte vår möda skulle vara förgäves skulle vi nu över till den högsta toppen och det kapell vi nog kunde ana på den. När vi närmade oss passet mellan topparna blåste det till ordentligt, och det ökade bara mer ju närmare toppen vi kom. Tillslut blåste det småsten i ansikterna på oss, fötterna fångades av vinden som tvingade dem med sig och det var omöjligt att stå rakt. Paniken var nära, och bitvis tog den näsan överhanden. Den sista biten genomfördes på ren viljestyrka, och själv har jag sällan varit så rädd som jag var just då.

När vi kom upp kastade vi oss ner bakom det lilla stenkapellet. Det gav ett viss skydd från vindarna som samlat styrka genom sin framfart över medelhavet, och vi andades ut och försökte ta några foton. Här var hela ön vår. Efter ett tag ville vi dock neråt igen, ner till värmen och mildare vindar. När vi kommit så långt att vinden inte fångade oss kunde vi glida på fötterna längs de stora snöfläckarna. Vandringen ner var många gånger enklare. När vi nådde bilden var det eftermiddag och vi styrde neråt precis innan solnedgången. När vi tittade uppåt berget kunde vi på vissa ställen se våra fotstår i snön. Vi var ganska ensamma om bergsklättring vid den här tiden, och såg varken människa eller bil varken på vägen upp eller ner.

 Vi styrde bilen mot Matala, en stad som även den har hippietraditioner. Här tog vi in på ett billigare hostel där vi lagade soppa i vattenkokare och drack öl som belöning för dagens pers. På morgonen åt vi lunch på vår lilla balkong och tog ett bad på den väldigt fina stranden med härliga vågor. Vid ena änden av stranden fanns en massa grottor. Dessa hade varit gravar en gång i tiden, men sedan använts av hippies som bostäder. De blev sedan utslängda, och grottorna var nu en härlig mix av gammal stengrav med hippieklotter på väggarna. I Matala hade vi kunnat stanna längre (precis som på så många fler av platserna vi besökte), men åkte snart vidare mot en ravin vid namn Antigofasto, den heliva ravinen. Innan vi kom fram till den besökte vi ett kloster, där vi åt lunch utanför de vita murarna. Efter en knölig och smal grusväg kom vi fram till ingången till den heliga ravinen, där vi började vår vandring. Det tog inte så lång tid innan vi passerade ett kapell och sedan kom vi fram till den oupptäckta stranden som ravinen mynnar i. Här skulle vi spendera natten, men innan dess klättrade vi upp på ena sidan av stranden längs ravinens vägg och hittade en djupt belägen vattenhåla, som fylldes på av havsvatten genom en undervattensgrotta. Detta var mycket fascinerande, och vi kände som att vi verkligen hittade något som inte många sett före oss. På berget plockade vi med oss en massa timjan, och tog oss sedan ner igen för att laga chili sin carne. Vi satte oss med ryggen mot bergsväggen och njöt. Vårat lilla tält var uppsatt i den mjuka sanden och vi var helt ostörda. Både stjärnhimlen som sakta trädde fram och det glänsande havet var för en stund bara våra.

På morgonen vaknade vi i soluppgången, som vi nu vant oss vid att göra. Vi lagade frukost och hade precis plockat undan när en präst i hellång beklädnad promenerade ut på stranden. Han hälsade glatt och vandrade förbi oss mot kanten av stranden. Här klädde han helt sonika av sig naken och gick ner mot vattenbrynet inför våra förvånade blickar. Han simmade godmodigt en bit innan han klev upp, fortfarande lika oberörd av vår närvaro. Till slut la han sig ner i solen, och varierade mellan att läsa en bok eller sova en stund med naken ända pekande ut mot oss. Detta var ett komiskt inslag, och kan han kan vi tänkt vi men klädde ändå bara av oss till badkläder innan vi hoppade i vattnet. Efter ett ha klättrat ut och hoppat på klippor samt kastat frisbee ett tag var vi tvugna att lämna denna heliga plats. Så vi tog med oss våra prylar och vandrade upp samma väg som vi kommit.

Det var sista dagen på vår resa nu, och vi körde tillbaka upp mot Irakleo. Innan vi skulle lämna tillbaka bilen tog gjorde vi ett besök på Knossos, det berömda palats som var födelseplatsen för det Minoiska riket. Knossor är väldigt exploaterat, och mycket är återskapat av arkeologen Evans för ungeför hundra år sedan. Det är dock fortfarande fascinerande historia, och värt att se för att ha sett.

Innan återlämningen av bilen åkte vi ut till en ort en bit bort, där vi intog vår valborgsmiddag med tre hundar som sällskap. Den lilla orten var perfekt för restaurangbesök, och vi kunde mer än nöjda lämna tillbaka vår Kia Picanto till uthyrningen. Sedan var sagan slut och äventyret avslutat för denna gång. Det har varit mycket lyckat, och ingen av oss trodde att turistfavoriten Kreta hade så här mycket att ge.

Så stod det i brevet som följde med de två biljetter till Danko Jones som jag och Tobbe vann härom veckan. Historian bakom är att vi satt och förf'ärades över hur fruktansvärt dåliga namnförslag folk skickade in till tävlingen om att döpa  London Eye-kopian som ska upp i hamnen. Utan kontroll på vår kreativitet brain-stormade vi namnförslag som vi tyckte var ohyggligt mycket bättre, och kunde inte låta bli att skicka in dem. Panelen bestod av Lasse Brandeby, Glenn Hysén och Åsa Gustavsson, och tydligen föll mitt fantastiskt fyndiga förslag Hamninloopen dem i smaken och vi tilldelades juryns specialpris.

Konserten då? Jo den var på Trägårn' ett par dagar senare. En lagom blandning gammalt och nytt och för mig som länge hade Danko Jones som favoriter var det en skitrolig upplevelse. Tack Glenn!

Den 1 januari var jag alltså på musikalen Spamalot, baserad på Monty Pythons ohyggligt underhållande film The Holy Grail, på Palace Theatre i London. The Lady of the Lake och därtillika kvinnlig huvudroll spelades av svenskan Nina Söderquist som fick rollen genom sitt medverkande i TV-serien West End Star. Hon har en otroligt stark och kaxig röst och lyckas riktigt bra både som skådespelerska och sångerska. Övriga skådespelare kände jag inte alls till men de gjorde en mycket bra insats och scenerna höll i allmänhet en hög klass (med utgångspunkt i den typen av humor som levererades, högklassigt i min smak). Musikalen liksom filmen handlar alltså om Kung Arthur och hans riddare av det runda bordets färd genom England i jakt på den heliga graalen. På vägen stöter de bland annat på fientliga fransmän, lockande lättklädda damer, en mördarkanin samt en desperat och något fjollig inlåst prins. Jag hade ganska höga förväntningar, men jag måste säga att musikalen ändå levde upp till dessa, jag skrattade stundtals hejdlöst och om någon kunde hålla sig för skratt måste denna vara gjord av sten. Ordvitsar och visuell humor, samt skickligt scenarbete och snygg rekvisita ger lovord och höga betyg. Många favoritsekvenser från filmen var med, men också en lagom dos nytt material. Karaktärer som Not Dead Fread, The Black Knight, (Brave) Sir Robin och The Knights who say Ni var helt klockrent framförda och när klassikern "Always look on the bright side of life" framfördes med sång och vissel hängde hela publiken med (trots att den ju faktiskt inte alls kommer från samma film utan från Life of Brian). All ära till Monty Python och till Spamalots manusförfattare Eric Idle (tredje längsta medlem i Monty Python, har jag hört), där fanns mycket att imponeras av.

Nästan en vecka har familjen Norlin inklusive mormor, moster och morbror samt kusiner tillbringat i Trysil för att fira en vit jul med glid. Min käraste kusin Johanna var redan uppe sedan ett par dagar eftersom hon ska säsongsjobba sin andra vinter i Trysil. Jag är avundsjuk, jag vill så gärna också tillbringa en hel vinter uppe i det vita med bräda och skidor som mesta transportmedel och nöje. Det är bland det bästa jag vet, farten och känslan av kontroll i pisterna (och utanför dem, för den delen). Denna vecka blev det tre dagars snowboard och två dagars skidor, och jag kan ännu inte bestämma mig. Det är så fantastiskt roligt båda två så jag får nog fortsätta vara en multirider. Hur som helst gick det riktigt bra, alla kom överens och veckan med familjen blev mysig. Sällskapsspel, glögg, bastubad och fartfylld åkning var viktiga ingredienser. En jul som blev mindre materiell och mer upplevelserik, så som den borde vara. Jag och min bräda är fortfarande vänner, och jag hoppas inte den blir ledsen om jag skaffar mig ett par skidor också.